Har lyssnat på poddradio på vagnen nu några dar. En programserie jag lyssnat på är På jakt efter kvinnan. Lyssna på den, så himla bra. Både programserien och poddradio-grejen, min senaste upptäckt. Programmen har gjorts av Nour El-Refai (våldsamma kvinnan), Lo Kauppi (kåta kvinnan) och Marika Lagercrantz (deprimerade kvinnan). Och Klara Zimmergren. Det är nåt med hennes röst som gör att jag fattar att hon är precis som jag. Men iallafall, hennes program handlade om den presterande kvinnan. Det ständiga tvivlandet på sig själv. Så jävla mycket jag hatar det.
Jag vet att det beror på folk i omgivningen. Att man blitt sån alltså. Miljön liksom, och det gör mig så jävla förbannad. Det är svårt att förklara för det andra könet och för folk som inte accepterar att det ser ut så. Nää jag har aldrig känt mig behandlad annorlunda på grund av mitt kön. Visst, lev i förnekelse. Jag tänker på det varje dag. Försöker agera så jag inte ska begränsas av det. Det är skitsvårt och jävligt ansträngande. Man måste vara dubbelt så stark o självsäker eftersom man har hälften så mycket från början och sen måste man lägga på lika mycket till för att bli tagen på orden då eftersom man är kvinna. Den insikten är jobbig men det är så det är. Tänker inte stötta upp detta med statistik om kvinnor med underbetalda jobb, antal kvinnor på chefsposter och i styrelser, löneskillnader för samma jobb etc. Det behövs inte för ni är intelligenta människor som vet hur det ligger till.
Har oxå lyssnat på P3 Dokumentär om Apartheid och Bloody sunday. Känner mig allmänbildad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar