Varför tröttnar man på låtar? Undrar om det funkar på samma sätt som mat: Att man om man äter nåt för ofta så gillar man det inte längre sen? Min morfar föråt sig på lök när han va liten sa han alltid. Han tyckte det va så himla gott så han åt asmånga en gång o sen dess kunde han inte äta lök. Överhuvudtaget alltså. Mormor fick aldrig ha det i maten, fick laga speciell mat till honom (ni vet, det funka så då..).
Jag tycker det påminner om hur det är med musik för mig men jag har aldrig låtit det gå så långt. Undrar om det är kört för all framtid sen eller om man kan vila ifrån låten i en tjuge, tretti år? Är det alltså DEN tonföljden i kombination med DEN takten och DOM harmonierna då som man tröttnar på? Det är ju egentligen skitsamma vem som sjunger den så rösten kan ju inte ha nån betydelse. Kan man va trött på en låt men ändå gilla en cover av den som låter ganska annorlunda? Isåfall är det ju inte ENBART tonföljden som är problemet.
Jag citerar Dungen:
Jag har lyssnat sönder våra låtar
som fick mig att känna så starkt ibland
Dom finns kvar långt inuti oss
Väntar på ett farväl
Nästa sommar kan det bli som förut
Tiden går men läker inga sår
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar