Kom att tänka på hur jag när jag var liten kunde sitta på mitt rum o läsa böcker o vara så totalt inne i bokens värld att det kändes som på riktigt. Lyssnade på musik oxå. När jag blev lite äldre var jag väldigt fascinerad av referenserna i olika böcker. Tyckte det gav ett djup liksom. Mellan raderna-grejen. Referenser till andra böcker, personer och musik, ibland platser. Den helheten är så go. Som en kulturell helhet liksom. Kom att tänka på Ett rum med utsikt som jag såg en gång om året flera år i rad. Det fick inte vara för ofta så jag skulle slita ut den.
Det här jävla dockansiktet liksom:
Det blev som en rit, var tvungen att ha rätt feeling. Kommer ihåg senaste gången jag såg den, flera år senare då jag såg den med helt andra ögon. Inte alls samma helhet. Jag såg den bara som en film inte med samma fascination för människorna, platserna, kläderna o språket. Det var med sorg jag gjorde det. Jag har inte kvar det magiska tänkandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar